Författaren, Herr LEHNBERG, framfördes att emottaga Prismedaljen, vid hvars öfverlemnande Direktören yttrade fig. MIN HERRE. Er skrift röjer en Filofof och en Orator. Det har ej händt Er, fom många andra, att börja med fvagheter, och genom allt bättre och bättre arbeten gå en trög bana 'till fullkomligheten. Ni har hållit er okänd, tills Ni visade er fom Mästare. M. H. Om den ena förtjensten väcker den andra, om TORSTENSONS Äreminne alstrat BIRGER JARLS, hvad tillfredsställelfe för Svenska Akademien, att hasva frambragt i det förra ett få lysande exempel, och i det fednare en få lycklig efterföljd! och hvad ära för Er att emottaga en belöning, fom upplysande häfder en dag fkola göra än mera hedrande, än den nu fynés! M. H. Jag öfverlemnar er på Akademiens vägnar detta bevis till dess aktning. Herr LEHNBERG blef derefter förd till det hedersrum, han kommer att innehafva vid Akademiens allmänna Lammankomster. Bland de öfriga Äreminnen hade Akademien tilldömt Accessit, med all den heder fom tillkommer stora Priset, åt följande fkrift. ÄREMINNE ÖFVER BIRGER JARL. Skrift, som vunnit Accessit. AF HERR AXEL GABR. SILVERSTOLPE, KOPIST I KONGL. KRIGS-EXPEDITIONEN. Den thron han icke sjelf har vunnit, Han vid dess sida närmst har styrkt och hållit opp -- Och afund endast sig på hans förtjenster hämnat, I det han kronan ej, men kronans börda, bär. Skådespelet BIRGER JARL Auktor har ej ansett nödigt bifoga historiska Noter till detta Äreminne. Det innehåller intet annat, än hvad förut är bokant genom HofKansleren VON DALINS och KansliRådet LAGERBRINGS Historier, samt BIRGER JARLS Lefverne af KammarRådet AF BOTIN. Det fynes, fom naturen vore få fysselfatt att ́alstra, att hon fällan förmår alstra något ftort. Men oftast har hon varit frikostig i delningen af förmögenheter, då omftändigheterna nekat eller qväft tillfällen till deras bruk. Motbjudande tider och lycka hafva förftört, hvad fattigdom och uppfostran ej redan förmått förstöra; de ftörsta grundämnen förgåtts ouppodlade, de eldigaste gnistor flocknat af brist på föda: de hade blifvit ftadigvarande ljus, gynnade af en flump, fom i stället framdragit några flygtiga luftfken. Men äfven bland dem ödet och förtjensten förvarát i våra minnen, har mångfaldigheten af naturens gåfvor, deras olika blandning under olika luftftrek, olika förhållande till omftändigheter, olika ftyrka af eller mot fördomar, olika utbrott hvarjehanda tider, åftadkommit en märkelig fkiljaktighet. Så långt fträcker fig vår fyn; men det är ock nästan allt hvad vi veta: menskliga förnuftet ftår förödmjukadt och rådlöst bland tidens mörker och historiens villor; och när det, för att hämta tillfredsställelse, forskar efter ftora exempel, huru få finner det icke? I en verld, der millioner af vårt flägte oupphörligen alstrat millioner fina likar, återftår hos oss kanske ett tufendetal märkvärde fegervinnare öfver fina egna och följande tider. Ändå, 'bland dessa öfverlefvor, har dygden ftämplat minsta antalet: de flesta, ftore utan verklighet, ryktbare utan högaktning, hafva likfom halkat på ytan af ära och fällhet. När, vid jemförelfen emellan dygder och laster, de fednare merendels finnas rådande: när dessa retelfer dageligen ökas under. fkiftande färgor och bildning: när deras värf oftast vittna om en konstig flughet, dygdens blott om ett rent hjerta: när fnillet, ehvart det fyftar, alltid mera lyser: hjertat mera rör; och allmänheten af mennisko-flägtet lättare undrar, än känner; blir ock dygdens utrymme mera infkränkt, dess uppmuntran mera nödvändig. Hon är ofta mest fällfynt i de tider hon mest åberopas; fällan rätt aktad förr, än bortgången och höljd af år och fekler. Då tål man hennes efterdömen. Det är först i fina grifter, fom medborgaren och hjelten lefva; men då om de kunde känna fin belöning! Ännu fväfvar kring verlden ARISTIDIS anda; TRAJANUS har ännu fina altaren; ännu, ännu åt GUSTAF VASAS minne hembära tackfamme medborgare en fkyldig gärd af ömhet och beundran; och skall aldrig den tid komma, då en fvensk man utan känsla af en helig vördnad förbigår det rum, fom innefluter hans aska. Men likafom de flestes dygder blifvit odödliga genom den nytta de åstadkommit, hafva ock nyttiga egenskaper och gerningar njutit fam ma |