Måndagen den 20 december 1909 firade Svenska Akademien sin högtidsdag å stora börssalen i närvaro af H. M. Konungen, DD. KK. HH. Kronprinsen och Kronprinsessan, H. K. H. Hertigen af Närke samt en talrik samling åhörare. Sammankomsten öppnades kl. 7. Af Akademiens ledamöter voro närvarande: Akademiens direktör herr Annerstedt, Akademiens kansler herr Hildebrand, Akademiens ständige sekreterare herr af Wirsén, herrar Afzelius, Söderwall, Tegnér, Hjärne, Karlfeldt, Melin, Hallström, Billing, Rudin och Norström. Akademiens Direktör, herr ANNERSTEDT, öppnade sammankomsten med följande TAL. Folken hafva, likaväl som den enskilda människan, ett oafvisligt behof af att stundom se tillbaka och aflägga räkenskap för sitt lif. Särskildt gifver det år, som nu går till ända, det svenska folket starka anledningar till allvarlig själfpröfning. Jag syftar därvid icke blott på den hotfulla strid, som nyss så djupt upprört vårt samhälle, utan äfven och i främsta rummet därpå, att för jämnt hundra år tillbaka timade i vårt land märkliga tilldragelser, hvilkas innebörd vi kanske äro alltför benägna att glömma, men hvilkas minnen borde stå lefvande och manande för hvarje svensk mans öga. Vi tvungos ju 1809 att sluta den tunga fred, som beröfvade Sverige en tredjedel af dess område, men vi bevittnade ock samma år, huru vårt af svåra motgångar djupt hemsökta folk dock lade i dagen en förvånande besinning och klokhet i sitt arbete för att bringa det hårdt skakade statsskicket åter i jämnvikt Hvilka lärdomar erbjuder ej detta skådespel! Man kan väl fråga, om vi fullt och rätt lagt dem på minnet. Krigets olyckor borde ovägerligen sagt oss, att en af våra första plikter måste vara att så ordna vårt försvar, att vi kunde känna oss trygga i farans stund. Det fredslugn, som inträdde i Europa, efter att den franska revolutionens stormiga tidehvarf gått till ända, invaggade oss emellertid i en ljuflig ro, och vi kände oss trygga under den krigsvana hand, som med sådan styrka fattat den svenska statens roder. Man kunde ju ock inbilla sig, att föreningen med Norge och halföns läge borde tämligen säkert skydda oss för hvarje indragande i fastlandets strider. Men säkerhetens sömn är alltid en fara; än större är dock den faran, |